Vi har hittat den röda tråden

Alla artister försöker ju ha någon ny detalj på scen för att sticka ut - och i Patrik Isakssons fall är det en schyst knallröd (tio meter lång) mikrofonsladd. Bara en sån sak. Och dessutom ett snyggt schackrutigt scengolv. Minsan. Å så duktiga körsångerskan Britta Bergström (som sjöng bakom Sarah Dawn Finer ifjol), melodifestivalskörklassikern Johan Röhr (som ju var med och skrev Andreas Move ifjol) och "Nanne-trummisen från Håll Om Mig" på det.

Annars är det ett ganska klassiskt "kille med band"-nummer och en ganska klassisk Patrik Isaksson-låt - möjligen något mera direkt, mera upptempo och "schlageranpassad" än vanligt - som vi serveras, och för mig personligen så kändes den "helt okej, men inte mer" vid en första lyssning. Men den växer. Och herr Isaksson verkar trivas mycket bättre tillsammans med ett band i ryggen än med bara kör och piano på scen som förra gången han var med, vilket gör att han känns långt mycket roligare att titta på. Speciellt när han ibland balanserar på gränsen att vara lite, lite för mycket rockstjärna.

Jag övertygad om att det här är en av Globenkandidaterna på lördag (minst Andra Chansen), en kommande radiohit och förmodligen något jag kommer nynna på ett tag framöver. Dessutom har låten något så ovaligt i schlagersammanhang som en "riktig" text, dvs en text med en historia som berättas utan allt för många nödrim eller småkrystade metaforer.

Och vem har är ansvarig för hur numret ser ut på scen? Alcazar-Tess! Kanske är det därför jag får lite "Magnus Carlsson med Barbados"-vibbar på Patrik? Eeller så är jag bara skadad.