Bokrecension: Nul Points

Den här recensionen har tidigare varit publicerad i min andra blogg, men jag tyckte den hörde hemma här också. Varsågoda.

Nul Points
Tim Moore, Storbritannien

I Storbritannien är Eurovision Song Contest ett skämt. En marginell fjanttävling i dålig smak och hemsk musik som inte har någonting med popmusik eller skivförsäljning att göra. Det enda begrepp som lever och frodas därifrån är begreppet 'Nul Points' – en förengelskad variant av den franska översättningen av noll poäng…ett utryck som står för den ultimata formen av att vara en förlorare.
Full av fascination över det fenomen som är Eurovision Song Contest (Varför får det halva Belgien att stanna varje år? Varför såg flera svenska Afrodite sjunga Never Let it Go än som såg Sveriges landslag åka ur fotbolls-EM samma år?) och med bränsle från det faktum att Stobritannien året innan fått sin första nolla ger sig Tim Moore ut för att söka upp alla de som hamnat på denna förargliga slutpoäng i den festival som startades för att förbrödra Europa…men som genom åren snarare visat mera på våra olikheter än vår samhörighet. Från Jahn Teigens nolla 1978 (det moderna röstningssystemet drog igång 1975, så m.a.p det var Jahn den första 'nollan' i tävlingen) till Jeminis 2003. Från Norge via Thailand till Turkiet och Sintra i Portugal och alltid med en stor respekt för artisterna (men en långt mycket mindre för de tävlingar de deltagit i) får vi följa Tim på hans jakt efter sanningen om varför vi suckar över vinnarna med gläds, skrattas och fröjdas över de som kommer absolut sist utan några poäng.

Visst, jag ska inte sticka under stolen med att jag gillar Eurovision Song Contest – men jag måste ändå bara inleda med att säga att det är inte något som är tvunget för att man ska uppskatta den här boken – jag tror snarare att man inte får ta den där tävlingen FÖR seriöst för att förstå hur bra det här är! För som en normalfuntad svensk schlagerbög så hittar nämligen jag lite faktafel här och där (han kallar Chips för tre svenska hemmafruar, rör ihop några regler och nåt låtnamn nånstans – men till 95% är allt korrekt så vitt jag kan se) så jag kan misstänka att en riktig kalenderbitare skulle störa sig massa på just de få delarna…men då skulle man verkligen missa något annat.
Boken är nämligen sjukt kul skriven av någon som både älskar ESC – men som samtidigt tar det för den påkostade uppblåsta musikkalkon och pseudohändelse som den egentligen är.

En av de roligaste bitarna är när Tim inför varje ny nollpoängare går igenom den final som artisten kom sist i och kommenterar alla andra som var med samma kväll…samtidigt som han försöker lista ut varför just den låten som fick noll poäng fick det och ingen annan. Det är ingen lätt uppgift kan jag avslöja…
Annars är det förståss hans möte med 'nollorna' som är intressantast. Det finns verkligen alla slags personer: Den turkiska divan som skyller på allt och alla, den isländska indipoparen som ingen minns startade sin karriär i ESC, Jahn Teigen som vände förlusten till en succé…men också många vars karriär både började och slutade den där kvällen med den ödesdigra omröstningen och till och med de som fått hela sina liv förstörda och fortfarande tyngs av bitterhet och skam.
Det enda minuset jag ser med den är boken är att min engelska är lite för kass för att jag ska känna att jag har det där riktiga flytet när jag läser…och jag brukar annars utan problem läsa engelsk litteratur. Förmodligen är det Tim Moores kröniker-engelska (han har skrivit för en mängd olika tidningar) som är så fyllt med roliga ord och talspråksartade krumsprång som gör att den känns lite för svår att rekommendera till vem som helst (tyvärr…det här hade varit den perfekta presenten till sååå många av mina vänner) men man kan ju bara hoppas att någon får för sig att översätta den.
Annars har jag inga som helst problem med att utnämna det här till ett absolut måste att läsa för den som har det minsta intresse i Melodifestivalen/Eurovison Song Contest, och som avslutning så bjuder jag på fyra stycken av bokens roligaste nollpoängare:



Turkiets Cetin Alp (1983) som tyvärr är död (och därför inte intervjuas i boken) men vars låt är en av de underligaste som gjorts – både i och utanför ESC. Österrikes Thomas Forstner (1991) som jag tyckte var så cool när han sjöng en Modern Talking-skriven låt två år innan…men som kraschade hela sin karriär med denna ärkekalkon samma år som Carola vann (finns en underbar liten historia om henne också i boken). Turkiets Seyyal Taner (1987) vars framträdande får Linda Bengtzing att verka gå på valium och slutligen Storbritanniens Jemini som är ett klassiskt fall av jag-hör-inte-musiken-så-jag-gissar-vart-jag-ska-ligga-i-tonläge.