Norsk Grand Prix-vinnare i Hollywoodfruar

I kväll drar i alla fall kanal 5 igång sin kontring till treans Hollywoodfruar: det norka programmet Ja, vi elsker Hollywood.

Detta vore ju helt ovesäntligt i den här bloggen (speciellt som det gått inflation i halvdokumentärer om rika kärringar på TV just nu) om inte vi i det första programmet möter Torill Ravås som där säger att hon sjöng vinnarbidraget Dukkmann i Norge 1967...

...något som om man läser på lite är en sanning med modifikation. Ravås sjöng mycket riktigt Dukkemann i norska Grand Prix - men på klassiskt sextiotalsmanér var det "till liten orkester". Samma låt sjöngs av Kirsti Sparboe till stor orkester, och det var den som skickades till Wien och kom näst sist med bara två poäng.



Rätt ska vara rätt!
Här är ett smakprov (tyvärr med reklam innan) från femmans nya fru-program.

Exakt tio år sedan idag!

Idag är det exakt tio år sedan Sverige senast stod värdar för Eurovision Song Contest. Platsen var såklart Globen i Stockholm och ni minns väl hur det såg ut?



Passar på att stoppa in min favoritlåt från det året också.

China twelve points! Chine douze point!

European Broadcasting Union (EBU) meddelade idag att de sålt formatet för Eurovision Song Contest till Asiavision Pte. Ltd som har för avsikt att arrangera världens första Asiavision Song Contest (ASC?) i mitten av 2009. Den europeiska motsvarigheten sänds ju numera både i Mellanöstern och Nordafrika, men det här blir första gången som formatet används utanför Eurovision Song Contest.

Tävlingen är planerad att likt sin storasyster återkomma årligen, ha nationella deltävlingar under en sexmånaders period före den stora finalen, och i en första etapp inkludera femton deltagarländer.

Regionen har över tre miljarder invånare och programmet beräknas därför kunna få en tittarsiffra på runt 500 miljoner.

De länder från vilka vi kan i framtiden kan förvänta oss att få se treminutare med tonartshöjningar på YouTube ifrån är för övrigt Kina, Kambodja, Hong Kong, indien, Indonesien, Japan, Laos, Macao, Malaysia, Pakistan, Philippines, Singapore, Sydkorea, Taiwan, Thailand och Vietnam – som synes en lika härlig blandning som i Europa av till exempel några av världens största ekonomier och människor som aldrig sett en mobiltelefon, och den demokratiska röstningsprocessen där röster och tolvpoängare från länder med hysteriskt många invånare (hallå Indien och Kina liksom) väger lika mycket som länder ungefär lika stora som Kalmar kommun.

Själv funderar jag mest på hur de mest besatta schlagerbö...nördarna i Europa ska hantera det här. Måste de skaffa alla singlar från de Asiatiska ländernas alla lokala delfinaler nu också?

Läs mera här.

3 från 1 - Danish Delight

Vi kan idag bjuda på några gamla danska godingar - som Schlagerprofilerna nynnade på konstant på sitt hotellrum (av någon outgrundlig anledning) i Helsingfors för några veckor sedan - nämligen inga mindre än the outstanding Kirsten & Sören...eller HotEyes som de också kallade sig.

Allt började 1983 när Kirsten Siggaard deltog i den danska nationella finalen med Og Livet Går skriven av Søren Bundgaard. De hamnade på sjunde plats och började därefter en gemensam karriär.

Följande år (that would be 1984) deltog de med Det’ Lige Det i finalen i Luxemburg och kom fyra (Sverige vann som bekant) vilket var Danmarks bästa placering sedan deras vinst 1963. Låten blev känd i Danmark som Swimmingpool-sången eftersom Kirsten knuffar Sören i en pool i förhandsvideon, men på scen ser det härligt prydligt ut (kolla in körens koreografi) och Sören får bara en liten armbåge.



Friskt vågat, hälften vunnet! Styrkt av framgångarna försökte sig HotEyes på ett andra försök redan året efter i Scandinavium i Göteborg. Det jag personligen minns bäst av låten Sku' Du Spørg' Fra No'en (som hamnade på en lite sämre placering än året innan, nämligen elva) är nog Sörens nioåriga dotter (eller 'den retfulla lilla ungen' som jag föredrar att kalla henne) som har en ganska stor del i framträdandet.

Bonus: När ni kollar in videon från Göteborg 1985, så notera gärna de glansiga ollonen (eller okej…'för den tiden tidstypiskt färgade glasglober'). Det är en bit från dagens ESC-scener….



1986 och 1987 så lyckades inte Kirsten & Sören vinna uttagningen i Danmark, men 1988 var de tillbaka igen med det som skulle komma att bli deras sista försök…men också deras största framgång. Ka' Du se Hva'Jeg Sa' hamnade nämligen på tredje plats, och är kanske mest känd för den flygande gitarren på slutet eller kanske för att Kirsten ser ut som en turkos ananas(något som nästan är ännu bättre HÄR i den nationella uttagningen…underbara kläder där också) .



Strax därefter splittrades de som grupp eftersom Kirsten ville pröva lyckan på egna ben, och därefter har de bara uppträtt ihop vid speciella events. Men vad gör det?
R1 & R2 älskar i alla fall HotEyes!

Hela Storbritanniens ESC-karriär på 9 Minuter!

Qruisers Melodifestivalklubb är en aldrig sinande källa till Eurovision-trivia. Här är ännu ett fynd efter ett tips där:
En snabbgenomgång av Storbritanniens alla bidrag på dryga nio minuter!



De flesta av deras framgångar och mina personliga favoriter ramlar in under 60-80-talet (där 81-83 känns som ett oslagbart hattrick) men deras nittiotal är faktiskt inte så dumt heller. Efter deras seger med Katrina & Waves har dock ljusglimtarna varit chockerande få.

Bokrecension: Nul Points

Den här recensionen har tidigare varit publicerad i min andra blogg, men jag tyckte den hörde hemma här också. Varsågoda.

Nul Points
Tim Moore, Storbritannien

I Storbritannien är Eurovision Song Contest ett skämt. En marginell fjanttävling i dålig smak och hemsk musik som inte har någonting med popmusik eller skivförsäljning att göra. Det enda begrepp som lever och frodas därifrån är begreppet 'Nul Points' – en förengelskad variant av den franska översättningen av noll poäng…ett utryck som står för den ultimata formen av att vara en förlorare.
Full av fascination över det fenomen som är Eurovision Song Contest (Varför får det halva Belgien att stanna varje år? Varför såg flera svenska Afrodite sjunga Never Let it Go än som såg Sveriges landslag åka ur fotbolls-EM samma år?) och med bränsle från det faktum att Stobritannien året innan fått sin första nolla ger sig Tim Moore ut för att söka upp alla de som hamnat på denna förargliga slutpoäng i den festival som startades för att förbrödra Europa…men som genom åren snarare visat mera på våra olikheter än vår samhörighet. Från Jahn Teigens nolla 1978 (det moderna röstningssystemet drog igång 1975, så m.a.p det var Jahn den första 'nollan' i tävlingen) till Jeminis 2003. Från Norge via Thailand till Turkiet och Sintra i Portugal och alltid med en stor respekt för artisterna (men en långt mycket mindre för de tävlingar de deltagit i) får vi följa Tim på hans jakt efter sanningen om varför vi suckar över vinnarna med gläds, skrattas och fröjdas över de som kommer absolut sist utan några poäng.

Visst, jag ska inte sticka under stolen med att jag gillar Eurovision Song Contest – men jag måste ändå bara inleda med att säga att det är inte något som är tvunget för att man ska uppskatta den här boken – jag tror snarare att man inte får ta den där tävlingen FÖR seriöst för att förstå hur bra det här är! För som en normalfuntad svensk schlagerbög så hittar nämligen jag lite faktafel här och där (han kallar Chips för tre svenska hemmafruar, rör ihop några regler och nåt låtnamn nånstans – men till 95% är allt korrekt så vitt jag kan se) så jag kan misstänka att en riktig kalenderbitare skulle störa sig massa på just de få delarna…men då skulle man verkligen missa något annat.
Boken är nämligen sjukt kul skriven av någon som både älskar ESC – men som samtidigt tar det för den påkostade uppblåsta musikkalkon och pseudohändelse som den egentligen är.

En av de roligaste bitarna är när Tim inför varje ny nollpoängare går igenom den final som artisten kom sist i och kommenterar alla andra som var med samma kväll…samtidigt som han försöker lista ut varför just den låten som fick noll poäng fick det och ingen annan. Det är ingen lätt uppgift kan jag avslöja…
Annars är det förståss hans möte med 'nollorna' som är intressantast. Det finns verkligen alla slags personer: Den turkiska divan som skyller på allt och alla, den isländska indipoparen som ingen minns startade sin karriär i ESC, Jahn Teigen som vände förlusten till en succé…men också många vars karriär både började och slutade den där kvällen med den ödesdigra omröstningen och till och med de som fått hela sina liv förstörda och fortfarande tyngs av bitterhet och skam.
Det enda minuset jag ser med den är boken är att min engelska är lite för kass för att jag ska känna att jag har det där riktiga flytet när jag läser…och jag brukar annars utan problem läsa engelsk litteratur. Förmodligen är det Tim Moores kröniker-engelska (han har skrivit för en mängd olika tidningar) som är så fyllt med roliga ord och talspråksartade krumsprång som gör att den känns lite för svår att rekommendera till vem som helst (tyvärr…det här hade varit den perfekta presenten till sååå många av mina vänner) men man kan ju bara hoppas att någon får för sig att översätta den.
Annars har jag inga som helst problem med att utnämna det här till ett absolut måste att läsa för den som har det minsta intresse i Melodifestivalen/Eurovison Song Contest, och som avslutning så bjuder jag på fyra stycken av bokens roligaste nollpoängare:



Turkiets Cetin Alp (1983) som tyvärr är död (och därför inte intervjuas i boken) men vars låt är en av de underligaste som gjorts – både i och utanför ESC. Österrikes Thomas Forstner (1991) som jag tyckte var så cool när han sjöng en Modern Talking-skriven låt två år innan…men som kraschade hela sin karriär med denna ärkekalkon samma år som Carola vann (finns en underbar liten historia om henne också i boken). Turkiets Seyyal Taner (1987) vars framträdande får Linda Bengtzing att verka gå på valium och slutligen Storbritanniens Jemini som är ett klassiskt fall av jag-hör-inte-musiken-så-jag-gissar-vart-jag-ska-ligga-i-tonläge.