Precis som ABBA – vars Waterloo-intro jag alltid hör när The Worrying Kind drar igång – har The Ark alltid varit ett singelband för mig.Jodå, jag har alla skivorna och visst finns där gömda guldkorn på dem – men precis som i ABBAs fall så är det singlarna som är briljanta, som man minns bäst och som lyser och levererar (och som kommer bilda en grym "The Ark Gold" en vacker dag) och ingen av skivorna varit sådär helgjuten rakt igenom som jag kan tycka att skivor med tillexempel Kent, Scissor Sisters (eller nu senast Mika) och andra band jag gärna kallar mina favoriter har varit. I alla fall till nu. Samtidigt finns det få band som släppt sådana favoritlåtar hos mig som The Ark.
Från senaste Nöjesguiden så saxar jag följande citat ur deras recension av Laaksos senaste (underbara) skiva: "…och i duetten Italy vs Helsinki där Peter Jöback (!) hittar sin framtida nisch i den helt nya genren musikal-indie…" Hm. Nog för att Italy vs Helsinki är en fantastisk låt, men frågan är väl ändå om det Ola Salo etablerade redan med Let Your Body Decide år 2000 var just något som borde kallas musikal-indie? Kanske så pass mycket att den knappast kunde kallas indie efter deras gigantiska genombrott? Låtar som It Takes a Fool to Remain Sane och Disease är ju poplåtar…men samtidigt sådär härligt svulstiga och fyllda med drama att de med Olas röstresurser känns som tagna ur en modern opera.
Nåväl. Tyvärr så lämnade ju The Ark musikalvibbarna (och därmed det jag älskade absolut mest med bandet) helt i och med förra plattan State of the Ark och gick över helt till mera traditionell sjuttiotalsrock. Det var inte dåligt, singlarna varierade från bra till okej till njae…men det var samtidigt inte ett band jag skulle börjat älska om det varit deras första skiva.
Men när ryktena om deras Melodifestivalmedverkan dök upp så fick jag dock hoppet tillbaka, och efter alldeles utmärkta förstasingeln (som var det bästa de släppt sedan Calleth You Commeth I enligt mig) och Status Quo-boogien i årets svenska ESC-bidrag så var nog nästan mina förväntningar nästan lite för höga på att denna nya plattan skulle vara ett riktigt mästerverk… ¨
Och okej. Det är den kanske inte. I alla fall inte efter ett begränsat antal lyssningar. Men det är samtidigt förmodligen den bästa skiva de gjort och för första gången verkar de ha kommit ifrån det där jag skrev om i inledningen - att de bara har några få extremt starka singlar blandat med ett gäng forgettables på varje skiva. Visst finns här ett och annat spår (se min spår-för-spår-genomgång nedan) som känns som en axelryckning initialt (men de flesta av dem växer) och visst finns här inga låtar i klass med deras absolut bästa låtar – men det är bra mycket jämnare än tidigare. Dessutom...och detta är det viktiga…är skivan ett stort steg tillbaka till någonting mera lekfullt, svulstigt, roligt, glammigt och partyaktigt! Visst är det glamrock rakt igenom och visst låter det mycket 70-tal – men denna gång inkluderar detta gnällande saxar och svepande discostråkar och äntligen, äntligen får jag mina svulstiga musikalvibbar tillbaka tillsammans med The Ark igen!
Prayer for the Weekend
*****
Glampartydisco.
Fantastisk start på skivan. Resten av bandet måste jublat när Ola spelade upp den här discorökaren (med en höjning som hade knäckt det mesta i melodifestivalens globenfinal) för första gången. Snacka om att gå ut hört och öka. Känns som en gjuten singel med sin gnällande 80talssax.
The Worrying Kind
*****
Melodifestivalgubbrocksglam.
Hur det än går för den här låten i Helsingfors (och ju mer jag hör de andra låtarna och läser vad folk runt om i Europa muttrar så blir jag säkrare och säkrare på att vad som helst kan hända utan att jag blir förvånad. Förstaplats som sistaplats.) så kommer den ändå ha en gigantisk plats i mitt musikhjärta sedan de inledande Waterlooackorden studsade ut i Scandinavium dagen innan min 34e födelsedag på andra delfinalens första genrep. Dessutom är det en låt som bara växer och växer...en egenskap som kanske inte är att föredra i ESC-sammanhang, dock...
Absolutely No Decorum
*****
Tracksochsvensktoppenglam.
En grym förstasingel som jag hyllat tidigare. Vi har alla hört den...mycket...och lite därför tappar den en stjärna. Jag har helt enkelt hört den för mycket vid det här laget. Men visst är den fantastisk.
Little Dysfunk You
*****
Musikaldiscoglam.
Låt er inte luras av den lite försiktiga början på den här låten (om man nu kan kalla de där underbara trummorna och det tunga pianot för försiktigt) för när refrängen exploderar så kan det vara den bästa låt som Ola skrivit sedan de första oförglömliga singlarna. Det är såhär jag egentligen alltid skulle vilja ha The Ark… i It Takes a Fool to Remain Sane-land med discostråkar och musikalrefräng. Det var kärlek från första…hm…öronkastet mellan mig och den här låten. Plattans bästa låt.
New Pollution
*****
Standardrocksglam.
"Make way for the new pollution – it's gonna be a hairspray revolution!" sjunger Ola i en låt som absolut inte är dålig (den skulle tvärtom förmodligen kunna funka som singel med sin radiopotential), men i jämförelse med de fyra låtar som just passerat så kan jag inte hjälpa att känna att det här känns väldigt "rocklåt formulär 1A".
Thorazine Corazon
*****
Glamflum.
Den enda låt på skivan jag inte riktigt får grepp om. Faktum är att jag stundtals tycker riktigt illa om den gnällande refrängtrallen. Kan tänka mig att för några är detta precis sådant här de gillar bäst med The Ark och för dem kan nog detta vara plattans bästa låt...men för mig är det alltså precis tvärt om. Det här är spåret jag hoppat över nästan varje gång sedan jag började lyssna på skivan.
I Pathologize
*****
State of the Ark-glam.
Lite väl standardglammigt och "som på förra skivan", men samtidigt med en refräng som smyger sig på mig med sin bubblande synthslinga och fullt ös rakt igenom. Fortfarande lite väl mycket gitarrsolon för min smak, dock.
Death To The Martyrs
*****
Berättaenhistoriaglam.
Här berättar Ola en liten historia från barndomen om stadens största martyr...och jag vet inte varför men jag får grymma "South Park: Bigger, Longer and Uncut"-vibbar... Känns lite som låten får stå tillbaka för texten och därför blir låten lite lätt anonym.
All I Want is You
*****
BoogieWoogie-glam.
Den mest direkta låten på skivan är nästan exakt tre minuter lång…och känns därför i min melodifestivalskadade hjärna som något som varit ett utmärkt andrahandsval till schlagertävlan. Fast om vi kallar The Worrying Kind för en "Waterloo-schlager", så hade i så fall All I Want is You varit 100% "Växeln Hallå-schlager" och hmmm. Jag vet inte om Sverige (och Europa) varit riktigt redo för det ännu. Men som albumspår är det självklart ett toppenspår och ett absolut måste.
Gimme Love to Give
*****
Gospelglam.
Det börjar med "hårt" pianospel, handklapp och (vad vi iallafall i lågstadiet kallade) gurka. Sedan en mässande Ola och därefter kommer blåset. När sedan körstämmorna brakar in har vi en fullödig glamgospel med musikalvibrato och höjning. Udda. Och nice.
Uriel
*****
Psalm-möter-MarieLindbergballadglam.
Handlar det här verkligen om en sjöjungfru? Eller fattar jag fel? Är det istället något lika sakralt som det låter som? Vi har nog iallafall kommit en bit sedan It Takes a Fool to Remain Sane-texten känns det som. Struntsamma. Det här skiljer sig helt från resten av skivans tio spår, och det som i början kändes lite tamt och felplacerat har efter ett par lyssningar blommat ut till en av skivans bästa spår. Jag älskar Olas röst mera än någonsin här. Ljuvligt.
Sammantaget bättre än vad man vågade hoppas på grund av sina musikalinbakade glampopproducerade melodifestivallåtar, men ändå utan någon ny hit i It Takes a Fool to Remain Sane/Let Your Body Decide-klass och med några få (lätt förlåtna) plumpar i protokollet.
Mitt betyg:
R2 R2 R2 R2 R2
...och så här tycker andra medier...
Andres Lokko SvD 3/6,
Fredrik Strage DN,
Marcus Larsson AB 4/5
Anders Nunstedt Expressen 4/5
.png "English"){kind=small}
Inlägg
