Bokslut: Schlageråret 2009

Det är dags att knyta ihop schlagersäcken 2009.

Resan som började med några partyhårda dagar i Göteborg i februari avslutades för Schlagerprofilernas del i lördags med ett gott gäng hemma hos MrR, där vi röstade fram Estland som etta, Azerbajdzjan som tvåa och Island som trea, och där vi var ganska överrens om att det här var en av de bästa ESC-finalerna någonsin, med ett klart godkänt slutresultat rakt igenom.

Men låt oss börja med Sverige så vi har det avklarat.

Ja, vi skickade rätt låt. Vi kan sitta och älta om, om, om i månader men vi får aldrig veta så det är ganska meningslöst att spekulera. Hade Caroline inte helt drunknat i balladträsket med den lottningen? Varför skulle EMDs swing funka bättre än Tysklands? Och även om jag skulle ljuga om jag inte själv tänkt tanken "klart det hade gått bättre om vi skickat mina favoriter Alcazar" så är det ju helt onödiga spekulationer att gräva ned sig eftersom vi aldrig får veta.

Nej, vi kan inte skylla ifrån oss på Christer Björkman och kräva hans avgång när vi själva röstat fram den. Man kan skylla på Christer när artisterna presenteras i december. Man kan säkerligen också skylla en del av Melodifestivalens upplägg på honom. Men det går knappast att köra kvällspressens fåniga "förbundskapten-jämförelse" så länge vi inte får vara med att rösta fram startelvan i nästa års fotbolls-VM. Dessutom, tror ni på allvar att Mr björkman inte vill vinna ESC och därför stoppar ett gäng fantastiska låtar och tänkabara ESC-vinnare varje år som folk skickat in? Allvarligt? Hur kan så många människor inte se orimligheten i detta?

Och ja, det är faktiskt fantastiskt och en bedrift att Sverige alltid har varit i final, och nej, att vara 21 av 42 är ingen flopp utan möjligen lite småtrist och jobbigt när våra eviga kombatanter Norge vann. Så är det bara. Och nä, man kan inte bara tänka bort två semifinaler och bara stirra på plats 21 av 25 bidrag som man gjorde på Christer Björkmans tid när han kom 22a av totalt 23 bidrag. Vi är inte direktkvalificerade i finalen. Bara för att vi är ett av de få, få länder som alltid varit där, kan vi inte gå och tro att vi prenumererar på en plats, och kolla till exempel med irländarna om de tycker 21 av 25 i finalen hade varit roligare än att komma 11 i sin semi och inte få vara med för femtiofjärde året i rad...

Att folk som älskade Malena för en vecka sedan nu börjar hojta i kvällstidningarna om att Melodifestivalen är dålig och att vi alltid skickar schlagers etcetera etcetera är bara någon form av svensk brist på ansvarskännande och att försöka hitta något att lägga skulden på. Visst, ingen vore gladare än jag om folk slutade tänka "klassisk schlager med tonartshöjning" när de röstar i MF och istället släppte fram de "riktiga" poplåtar som faktiskt dominerar där (men som alltid bara blir de största hitsen efteråt men aldrig vinner), men samtidigt kan knappast någon anklaga varken Norge eller Islands bidrag för att vara fräsch, nytänkande popmusik som låter som den musik som spelas på radion... Och allvarligt, tror någon av er som läser detta att Arash hade haft mer än en snöbolls chans i helvetet om han ställt upp med Always i MF? Han ska ha varit glad om folk ens röstat honom till Globen...

Så ytterligare en sak jag inte vet om ni tänkt på: Jurygrupperna har alltid hatat Malena och hennes låt. Urvalsjuryn ville inte plocka med den, den internationella juryn gav den bara en etta och jurygrupperna i MF försökte döda den och gav den nästan inga poäng alls. Folket däremot älskade den sönder och samman och gav den sin högsta poäng. Samma sak i ESC. När bara folket röstade i tisdags var Malena nummer fyra av de tio bidragen och totalt sett nia av de 20 som röstades vidare från semifinalerna – när jurygrupperna kom in med sina röster så vet ni hur det gick. Kanske var Sverige de som förlorade mest på det nya femtio-procent-juryröster-systemet? Sju av de åtta bidrag som röstades in före Malena från semifinalerna kom topp 10 – bara Moldavien hamnade utanför också. Det är inte mycket att göra åt, men det tål att tänkas på.

Fast kanske har Makedonien störst rätt att sura på jury-grejen - för andra året i rad blev de bortplockade från en finalplacering på grund av juryns chans att bestämma det tionde bidraget från delfinalerna...

Nåväl. Lär vi oss något av detta? Nä. Det tror jag faktiskt inte, och jag tycker inte vi ska göra det heller. Min fasta åsikt är att vi ska fortsätta låta Melodifestivalen vara Sveriges största TV-program och den gigantiska musikfest det är under årets mörkaste månader, och att vi ska fortsätta att rösta fram det bidrag av de 32 vi har att välja på som vi tycker är bäst, och sedan får Eurovision komma som en bonus. Jag är dessutom övertygad om att om vi gör detta så kommer vi också att vinna igen så småningom. Sedan är det såklart alltid kul med nya ansikten i MF, fräscha låtskrivare och modernare tongångar (eller varför inte en poppig hambo nästa år med någon som ser ut som en tonårig seriemördare) – men den diskussionen sparar jag tills vi ser nästa års startfält.

Jag älskade årets Melodifestival och jag tycker vi var modiga som vågade skicka något annorlunda!

Däremot skulle jag gärna se att svenskarna vågade lite mera när det kom till själva paketeringen av numret i ESC. Att vi vågade bryta oss loss helt från det som funkade i MF och "tänka mera Ukraina" (nä, kanske inte porrbiten – men satsningen) och fläska på, stå ut och märkas! Allt det där snacker om att tänka stort och tänka Europa som vi matades med under MF – vart tog det vägen i Malenas nummer i Moskva? Fyra minimala glasskulpturer och svarta kläder från Dressman på körtjejerna? Här tycker jag det kan finnas lite att jobba på kanske...

Men om vi lämnar Sverige en stund och kollar på tävlingen som helhelt (well, inte produktionen...den orkar jag inte älta mera...men låt mig säga att jag är överlycklig över att Edward kommenterade och ännu gladare över att vi ska till Norge nästa år där jag kan sätta mina schlagersnacks på att programledarna kommer vara glimrande i jämförelse trots en mindre budget) så måste jag säga att det var en av de bästa finalerna någonsin i Eurovision Song Contest i min bok. Jag kan inte plocka ut en enda låt på topp tio som jag tycker det är orättvist att den är där. Faktiskt.

Jag förstår inte riktigt Norge absurda dominans (SÅ fantastisk är väl verkligen inte låten, ens när Alexander glöder till) men det är en värdig vinnare som lyckas kombinera det mesta man brukar hitta i en sådan, och det är bara att böja sitt huvud i respekt för vårt grannland som träffade så rätt. Islands förklädda countryballad, Arash sommarhit, Turkiets klassiska ESC-etnopop, Estlands fantastiska ballad...det är inte alls svårt att förstå varför de är där. Och jag älskar att både Frankrike och Storbritannien fick utdelning på sina storsatsningar, och att tävlingen kanske därmed får lite, lite, lite högre status i dessa länder.

Och hur skönt är det inte att ingen kan skrika öststatsdominans längre med två nordiska länder i topp, fyra olika nordiska vinnare (och två baltstater) på elva år, poäng till Norge från alla Europas hörn och två av "the big four" på topp tio? Det var på tiden! Och visst, disporan kommer alltid påverka - och vi kommer alltid lida av att vi inte har stora utflyttade folkgrupper - men det går ju inte att göra mycket åt. Säg den svensk som inte röstar på Sverige om han sitter utomlands och har möjlighet?

Jag vill väldigt gärna säga att ESC är på väg till en ny guldålder (kanske inte så perfekt tajmat i så fall med Melodifestivalens förmodade avslut av sin senaste...för let's face it, det här kan inte pågå för evigt ytterligare ett decennium) men väntar kanske något ytterligare år och hoppas att Tjeckiens jumboplats för alltid spikade igen den kista för "skämtbidrag" som Alf Poyer och Guildo Horn och ett gäng andra så effektivt öppnade för några år sedan, och att trenden att skicka starka låtar (om än i vilt skilda genrer) och att sjunga på en massa andra språk än just engelska håller i sig.

Sedan kommer jag aldrig förstå hur Danmark kom före oss. Eller Rumänien. Eller Ryssland. Men jag antar att sådant kommer man alltid att få fundera över. Musiksmak ÄR ju något subjektivt, det kommer vi ju aldrig ifrån, även om den subjektiviteten tydligen släpper i hela Europa om Näckens lillebror spelar fiol medan tre akrobater gör armhävningar i bakgrunden.

Sammanfattningsvis har det varit en fantastisk schlagersäsong – och en av de mest fantastiska sakerna för mig har varit att så många har hittat hit och orkat läsa det vi skrivit och kommenterat så otroligt flitigt. Ibland har jag bara lutat mig tillbaka och njutit när diskussionerna varit som vildast efter inläggen och det är galet underbart hur många som engagerar sig och hur många som har intressanta, knäppa, genomtänkta, känslomässiga och roliga saker att säga i ämnet. Den här bloggen är till för er och jag (vi) är sjukt glada att ni förstått det!

Så. Det var 2009.

Det kommer säkert dyka upp ett och annat inlägg här under sommar och höst, men på ett sätt blir det här inlägget ett sätt för mig att sätta punkt, göra avslut och för ett tag koncentrera mig på min andra blogg Oswalds Popcorn (den har blivit sorgligt åsidosatt nu när ESC-bloggandet och InförFilms-klippningen i stort sätt tagit all min bloggbaserade fritid). Titta gärna förbi där om ni har tråkigt!

Nästa år tänker jag försöka få åka runt med Melodifestivalen igen (för det är det roligaste som finns på hela året) och dessutom så är det väl dags att försöka ta sig till Oslo där första semifinalen går idag om exakt ett år – men för nu: Ha en sjukt skön schlagersommar!

Ken alias MrK