Jag måste bara säga det först:
Molly är några månader yngre än
Amy Diamond, men skillnaden på person är som den mellan en bardisk och en sandlåda. My god. Ljusår. Tjejen som står på scenen i Leksand har en generande (inte för Molly, utan för farbröderna här på första parkett) kort jeansklänning (dvs inte en barn/tantklänning med märkliga luvor och släp så långt ögat kan nå) och ser ut som en sjuttonåring gör i allmänhet - fast med tillräckligt med karisma och starquality för att välta en husvagn då...
Köper inte svenskarna det här så kommer jag bli väldigt, väldigt förvånad.
Jag skulle bli mindre förvånad om hon vann hela rasket.
Och att hon är årets största festivalhit på Svensktoppen behöver vi inte ens diskutera.
Låten då? Jodå, vi har absolut hört den förut. Många gånger. Men allt det där i kombinationen
Bobby Ljunggren och
Pling Forsman som kändes lite småjobbigt och pretto när mamma
Shirley sjöng det i Göteborg känns helt självklart i munnen på Molly. Änglar, stjärnor och gudar blir en som en julsång, som en psalm hos Molly - fast utan att det går över gränsen. Vi snackar schlagervarianten av
Helen Sjöholm, typ.
Början är för övrigt exakt som
Whitney Houstons I have nothing.
Allting är dessutom väldigt
Sanna Nielsen: ensam på scenen, kameran går runt henne, blicken fast in i stugorna, inte en ton fel och full kraft i rösten varje rep...och så lite fläkt (jag sitter precis bredvid och hör knappt Molly längre).
Första balladen i Globen är fixad. Var så säkra.
Mr R: "När den sista höjningen kommer börjar man fanimej att grina. Det här är balladen att slå i år. Slutsekunderna är årets bästa"