11 februari 2010

We Can Work It Out - Andreas Johnson

Bara en sak först: Måste ALLA ballader numera framföras av en person ensam vid en mick i Lars Wallin-kläder mitt bland en massa strålkastarstrålar? När blev det legio? Det här är i mina ögon exakt samma nummer som Jessica gjorde förra veckan - bara det att en tjej vi alla gillar i MF är utbytt mot en kille som vi alla gillar i samma tävling.

Och mina öron är låtarna tyvärr lika bleka.

Nä, det här är inte dåligt. Det låter inte (som alla redan sagt) som Andreas låtit tidigare i festivalen (det är mera en rak rockballad utan några uttjatade Beatles-vibbar) och han sjunger såklart bra och är stensäker på scen.

Man gillar honom.
Så det är inte dåligt.
Men det är tråkigt.
Supertrist.

Det ger mig liksom inte en enda rysning varken av välbehag eller någon sorts obehag. Jag faller inte åt åt något håll. Det bara är.

Nog kan det ta sig en bit på att Andreas är Andreas och att startfältet i övrigt är så spretigt och fullt av okända ansikten. Andreas är ju liksom det trygga alternativet. Den släta koppen kaffe med en semla på det hippa fiket. De rårivna morötterna bredvid groddarna i salladsbuffén. A safe bet.

Snyggt. Men speciellt kul är det inte.

3 kommentarer:

Anonym sa...

ha ha fast titeln ryker ju av Beatles världshit - med samma namn!

Oswald sa...

Precis.
Han vågade tydligen inte släppa det helt! :)

Anonym sa...

Ja, hela låten är en stöld, med början på titeln. Hela sången känns som små stölder från olika sånger. Dåligt, Andreas! :-(