Vad gäller låten så blir jag inte riktigt klok på Brandurs pianoballad. Den påminner en hel del om norske Josteins pianoballad I'm not afraid to move on från 2003 (men Brandur sitter inte vid pianot själv) - möjligtvis lite mera anonym. Den är vacker, Brandur sjunger väldigt bra, och för första gången i år får vi se schlagerkören på scen......lullaby....butterfly...why?
...men det händer liksom ingenting på tre minuter. Tyvärr. Det börjar dramatiskt...och fortsätter så....tills låten bara dör i deltävlingens tråkigaste slut. Man tror det ska lyfta när kören kommer in med sitt "hysch hysch-parti"...men nope. Det bara fortsätter i samma ton. I tre minuter. Synd, för killen förtjänar absolut ett genombrott i Sverige. Men det här är nog för...ska vi säga svårt...för en groggfryntlig TV-publik i delfinal ett.
Kläder? Svarta såklart...
.png "English"){kind=small}
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar