Ett Deja Vu som heter duga

Det blir faktiskt inte mera Melodifestival än så här.

Det här är Sonias Etymon (både jag och MrR utrister i ett spontant "forever and ever" i refrängen) utan den hemska koreografin - tvärt om, koreografin är fantastisk - och allt det grekiska lull-lullet. Det är dansare med gigantiska hår. Och det är en låt som börjar med en helt okej vers, för att explodera i värsta schlagergolvet-på-Lino-refrängen.

Samtidigt så går jag inte helt ned i brygga - som några av mina bloggande kollegor här på första raden (inga namn, men killen jobbar på Sveriges största kvällstidning) - över Deja Vu....just för att den känns som just ett sådant. Den är inget nytt. Vi har sett och hört det så många gånger förut. Men! Velvet och låten gör det de ska - och det kan säkert räcka till final, eller minst Andra Chansen. Fast det är kanske mera en gayfavorit än en vinnerlåt?

"Det som framförallt är bra med den här låten är att den är tydlig" säger MrR, och sammanfattar därmed allt jag skrivit här innan i en enda mening. Jag gissar att det är därför det är han som är journalisten.

Scenen får förresten för första gången visa vad den går för i Velvets nummer. Fantastiskt snygg. Och när vindmaskinen brakar loss och Velvet och dansarna byter till "den lilla scenen" så är det årets första rena schlagermagi.

Kläderna då? Byxdress a' la Lars Wallin i svart. Hittills har vi alltså inte sett några andra färger än vit och svart...