Vi saknar Sonja ibland

Någonstans i skivbolagsdjungeln cirkulerar en demo med Sonja Aldén sjungandes den här låten, en demo som skall vara fullständigt magiskt enligt dem som hört den. Nice.
Riktigt lika magiskt blir det kanske inte här, men trots att jag alltid har haft svårt för Josefin Nilssons röst (jag tycker hon väser mera än vad hon sjunger) så är det här en alldeles för bra ballad för att jag ska kunna låta bli att tycka om den. Den är verkligen vacker.

En Ainbusk sitter vid pianot (syster Nilsson) och två buskar startar i varsin bur med en stol och vandrar sedan fram till Josefin som står i centrum (på lördag iklädd i vad vi tror är Nannes gamla klänning). Sedan blir det lite armviftning (som förhoppningsvis sitter bättre i skarpt läge) och starka känslor och det blir det säkerligen topp fyra. Frågan är bara om det orkar hela vägen direkt till Globen.