Årets hjälte?

Jag vägrar falla in i drevet och inleda det här med samma mening som alla andra gjort: "Så kom den då äntligen..." Zzzzzzzz.
SÅÅÅÅÅ bra är den inte.
Det är ändå "bara" en låt, så skruva ned era förväntningar lite, lite.
Så. Då kör vi på en rimligare nivå.
För den ÄR bra.
Helt klart ett av festivalens bästa bidrag i år. Kanske det bästa. Och absolut ett av de mest moderna (produktionen är fantastisk) och både Bobby Ljunggren och Fredrik Kempe har fått ur sig något av de bästa de gjort (vilket inte säger lite). Det låter dessutom inte som något annat i år - och det låter inte direkt som någon annan låt heller, vilket torde vara ett unikum i Melodifestivalen numera, utan det närmaste vi kan jämföra den med är Kalla Nätter.

...fast hur bra gick det för den i samma arena som vi sitter nu för två år sedan....

Men, men.
Nu är ju inte Charlotte Jessica Andersson.
Här är det inga vingliga stolar, inga osäkra blickar eller kort, korta byxdressar. Här är det istället en blingad mick, ett rullband, festivalens första lasershow sedan 85 och...well...kort, korta kjolar som gäller. Och om Jessica såg ut som en rädd hare så ser Charlotte ut som om den säkraste älgen i Hovmantorpsskogen äntrat scenen. Det osar självsäkerhet lång väg, tonartshöjningen är grym, den beryktade piskdansen sitter där den ska och i en rättvis värld kan Charlotte boka loge bredvid Sanna och BWO i Globen

*ett litet utrymme att ägna tre minuter åt att dyrka Bobby Ljunggren som skrivit alla tre de bidragen*

Samtidigt vill vi stoppa upp ett litet, litet varnande pekfinger. Det är en rätt cool och "hård" låt och scenshow. Med all rätt. Men då får man inte glömma att i år har folk röstat på glädje, värme och hjärta. Hittills.

Kanske betyder det ingenting. Kanske skrattar Linda hela vägen till Johanneshov på lördag.