Sent skvaller...

Det lär ha varit Mats Carlsson som stajlade Fronda så stiligt i orange och svart till delfinalen i Karlskrona. Bara så ni vet.

Bilder från Efterfesten!

Vilka brudar! Och vilken Globenfinal vi får!

Vi har varit säkra på Linda hela veckan, men nervösa för Charlotte...
...men när väl det helvetiska rullbandet var bortplockat och Perrelli tände på alla cylindrar under kvällens TV-sändning så var förhållandet plötsligt det precis motsatta.



















Linda kändes lite övertänd, Sibel glänste och Nordman kändes som om de hade otäckt mycket publikstöd...men Charlotte satte allt och sms:en rullade in från vänner och bekanta om att det här var vad de väntat på.

Ändå kunde vi inte riktigt andas ut när Linda gick vidare och fick köra en fantastisk glädjeversion av Hur Svårt Kan D Va? Var det Andra Chansen för Charlotte?

Än värre blev det när Nordman ställdes mot Carola (förövrigt en av de AC-matcher vi ser fram emot mest.... Caracola vs Ola blir ju nämligen bara plågsamt för det här bloggteamet (mer om det framöver), medan vi klart håller på Sibel och tycker både Terran och Tapper funkar) och vi insåg att nu var det Calaisa i final eller femma.

Men så ropade de upp Charlotte och det här gänget skrek så hela hotell Siesta i Karlskrona trodde brandlarmet gick. Kan ni fatta vilken Globenfinal vi har på gång?? Det är ju sjukt! Och vilken deltävling MrR kommer få rapportera ifrån själv i Kiruna nästa vecka (MrK är flygrädd och behöver leka civilingenjör). Det är ju galet. Galet bra TV om inte annat.

















Och för att börja spekulera redan nu...
Första delfinalen hade ingen självklar vinnare.
Sedan har de hetat Sanna, BWO och Charlotte.
Och bland de tre har ni Sveriges ESC-bidrag i år. Det kan vi så gott som lova.

Bobby Ljunggren kan lugnt boka sig ett hotellrum.
Sicken jäkla kille.

Så här tycker proffstyckarna - alla betyg på alla låtar

För tredje veckan i rad presenterar vi stolt Sveriges bästa sammanställning av vad proffstyckare i olika svenska tidningar säger om kvällens bidrag i Karlskronas Telenor Arena.

Tyckarna är (förutom era favoritschlagerprofiler då såklart) Aftonbladets Markus Larsson, Expressens Anders Nunstedt, GPs Johan Rylander, Svenska Dagbladets Stefan Malmqvist, DNs Mattias Dahlströmoch Citys Lina Wennersten och Carina Jönsson. Denna vecka har vi dessutom adderat lite lokal fägring från Sydöstrans Jerry Nilsson alias "kusinbarnet".

1. Niklas Strömstedt "För många ord om kärlek"
MrR: 1/5
För många ord om ingenting. Efter Eskobars urtrista låt förra veckan kontrar Herr Glugg med en ungefär lika intetsägande jokertrall. Det här funkar möjligtvis som utfyllnad på Strömstedts platta men här gör det varken till eller från.

MrK: 3/5
Ju flera gånger jag hör den här låten så känner jag hur mycket jag gillar Niklas Strömstedt och hans radiovänliga gung-pop. Fast att en låt behöver höras flera gånger för att tyckas om är ju som bekant inget bra koncept för Melodifestivalen, och jag gissar på nedre halvan ikväll.

Aftonbladet: 3/5. "För många ord om kärlek ekar av brittiskt 60-tal och Per Gessle. Och Niklas är som vanligt så jordnära och mysig att han har en framtid som snuttefilt på IKEA."
Expressen: 3/5. "Stöld! Niklas Strömstedt har knyckt GES mest insmickrande ljudbild och Per Gessles mest psykedeliska Beatlesskjorta. Tälj en Strömstedt-staty i tv-soffan och medge att livet ändå är bra mysigt ibland."
GP: Utslagen. "Lila kavaj, spräcklig gardintygsskjorta och babyblå gitarr. Tja, om låten är blek så kanske det går att klä artisten färgstark. Synd bara att personen som gjorde det är totalt färgblind."
SvD: 4/6 "Strömstedt väljer att fresta oss med en liten godispåse full av sen sextiotalspop..."
DN: 3/5 "Introt låter väldigt 'Shocking Blue' med Venus, med det gör inte resten av låten. Gedigen låt, typisk för dess låtskrivare, med det här årets festival har visat tydligt att det inte räcker."
City: 3/5 " Retrodoftande bilåkarlåt som kommer bli en favorit i Sportradion. Gör ett alltför anonymt första intryck, men låten tar sig så småningom."
Sydöstran: 3/5 "Strömstedt är tillbaka - i mina ögon piggare än någonsin. Han bjuder på en glad 80talslåt där det är lätt att tralla med i refrängen."


2. Calaisa "If I Could"
MrR: 4/5
Kvartetten bjuder på ett nummer som är kompetent, stillsamt och innerligt, vilket TV-tittarna kommer att uppskatta. Jag kan dra vissa paralleller till Dixie Chicks bästa stunder, och stundtals ryser jag för att det är så bra.

MrK: 2/5
Sveriges svar på Dixie Chicks leverar precis det som förväntas - en smäktande countryballad komplett med fiol och steel guitar - och kan därför bli superfarliga när den countryälskande delen av dansbandspubliken kastar sig över telefonerna. Rakt in i Andra Chansen?

Aftonbladet: 3/5. " Calaisa kan inte ha lyssnat på nåt annat än Dixie Chicks när de skrev If I could . Musikemn innehåller precis samma americana - rock och fiolcountry - som binds ihop av varm och vemodig stämsång. Gruppen är dock lite för anonym för att nå upp till förebildernas emotionella laddning."
Expressen: 2/5 "Myskvällen fortsätter med Calaisas fina stämsång hämtad från en saloon i Memphis Tennesee. If I could är en synnerligen mjuk poplåt med fina harmonier inbäddade i ett tunt lager tårögd country and western, men lite väl snäll och händelsefattig."
GP: Andra Chansen. "Missa inte inledningen, när Emmas och Lisas sång får armhåren att resa på sig i den känsliga texten om en människa som går bort. Det är magiskt bra. Och ska det finnas en liten skräll - så är det den här vackert stämsångsframförda lightcountrybiten à la Dixie Chicks."
SvD: 4/6 "De kallas för Malmös Dixie Chicks. ... Melodin är ganska behaglig, kanske tycker jag så för att jag hör ett eko av fina 'Drift Away' med Doobie Gray skymta fram i Calaisas bidrag."
DN: 4/5 "Det är Dixie Chicks light, en aning The Corrs och lite Faith Hill, det är tillräckligt mycket country för att vara country, alldeles för mycket för att vara pop. Det är också väldigt nära ett ännu högre betyg."
City: 3/5 " Kompetent och med bra tryck i refrängen. De gör det där ”äkta” intrycket som krävs för att ro en ballad i hamn i detta sammanhang."
Sydöstran: 3/5 "En blivande radioplåga. Den skånska tjejgruppen har mångas röster, men jag är inte helt övertygad."


3. Daniel Mitsogiannis "Pame"
MrR: 3/5
En hopplöst överarbetad koreografi gör antagligen att den här läckra medelhavsdiscon placerar sig riktigt illa. Hur ska stackars Daniel och hans dansare klara av varenda rörelse, sjunga felfritt och kolla in i varenda kamera samtidigt under lördagsfinalen? Men förutom det så är det en låt som lär gå varm på schlagerklubbar året ut, och Daniel får visa att han är mer än killen som bara sjunger in Måns-låtar på demos.

MrK: 3/5
Som en khakifärgad sandstorm virvlar Mitso och hans dansare in i det mest överkoreograferade numret Melodifestivalen sett sedan Sonya joggade bort Etymon. Även om det här kan tyckas vara Cara Mias lite fulare småsyskon som Fredrik Kempe snytit ur näsan på en kafferast, så kan schlagerbögen i mig inte motstå att le lika brett som Daniel själv åt det bögigaste numret sedan Deen sjöng In the Disco i ESC 2004.

Aftonbladet: 2/5. "En orutinerad artist som inte klarar av att le, dansa och sjunga samtidigt – och riskerar att åka ut i Karlskrona. Det är synd om stackars Pame. Den utmärkta gayrefrängen förtjänar ett bättre öde."
Expressen: 3/5. "Daniel Mitsogiannis ler sitt radioaktiva stomatolsmajl tills käkarna hoppar ur led samtidigt som han dansar Paparizous gamla krigsdans och jag är fascinerad. Låten är dessutom en hyfsad Cara Mia-kopia men så forcerad att den eventuella melodin vaporiseras"
GP: Utslagen. "Det är svårt att le, sjunga och dansa på samma gång. Särskilt när koreografin ser ut som om den är gjord för en tjej."
SvD: 3/6 "'Pame' är 'Cara Mias' lite blekare kusin. Daniel Mitsogiannis ser dessutom ut som BWO-Martins grekiska halvbror. Men om inte Sverige tröttnat på medelhavsdisco kan 'Pame' ändå ligga bra till."
DN: 2/5 "Några snirkliga orientaliska slingor inleder, sedan kommer ett distinkt marschbeat som över går i en partypoppig tjatig, men effektiv, refräng. Har vi hört det förut? Japp."
City: 2/5 "Disko med grekisk touch som inte kommer klara sig vidare i Melodifestivalen. Men låten kommer bli en riktig gayhit och Daniel kan nog se fram emot att få uppträda på Europride i sommar."
Sydöstran: 2/5 "...bra koreografi. Tyvärr känns inte låten lika vass. Lär slå på den grekiska övärlden och sommarens discon. Inte mer."


4. Linda Bengtzing "Hur Svårt Kan Det Va?"
MrR: 5/5
Halleluja! Här har Alla flickor legat med Jag ljuger så bra, och på nåt hörn deltog även Mikas Grace Kelly i den himmelska akten. Det här är en klockren Linda-dänga som garanterat kommer att traska rakt in i Globen. Det är energi, det är lättrallat och det är framförallt en låt som Sverige väntat på i fyra veckor.

MrK: 5/5
Det här är så mycket schlagerextas att jag nästan går sönder. Låten är så mycket Linda Bengtzing att det borde bli parodiskt - men det blir det inte. Det blir bara årets bästa svenska schlager. Dansarna som kallats hiphop-tomtar och allt möjligt annat i kvällstidningarna har jag älskat från första stund, och när en redan blingad Linda fyrar av sitt glittrande leende rakt in i kameran det här är kvällens klaraste Globenfinalist. Se upp, Perelli!

Aftonbladet: 4/5 "Det är värsta energichocken där Mikas hit Grace Kelly hånglar med en Lotta Engberg-schlager som dopat sig med 200 kilo koffein. En tre minuter lång uppvisning som består av lika delar glädje, värme och sexuell frustration."
Expressen: 4/5. "En racer med dubbla turbo och en fartblind Linda Bengtzing vid ratten. Allt låter ungefär som det brukar –som värsta schlagern- när Linda trycker gasen i botten. Globen."
GP: Till Globen. "Låten är bara en ny version av Jag ljuger så bra. Men Lindas framträdande är - så tokigt wow! Hon har energi nog för att driva ett kärnkraftverk och gör verkligen allt vad hon kan röstmässigt av refrängen i sina röda läderhandskar och kortklippta frisyr. Snor Perrellis direktplats."
SvD: 4/6 "Det är glatt, dansant och svensktoppsnära. Hon borde hamna bland de fyra första med denna trudelutt"
DN: 3/5 "Det är lite för mycket av allt - körer, ylande gitarrer, eko-effekter, malplacerade dansare. Bengtzing är betydligt bättre än låten... Kanske hela vägen?"
City: 4/5 "Kraftfull refräng, men inte lika direkt som 'Jag ljuger så bra' som Linda tävlade med 2006. Men en märklig krock uppstår när klämkäcka schlager-Linda omges av tre hiphopsnubbar från Bounce som kör töntifi erad streetdance."
Sydöstran: 5/5 "En explosion i känslor, speciellt glädje och en sjuhelvetes vilja. Det funkar för mig! Det här kan vara en vinnare."


5. Nordman "I Lågornas Sken"
MrR: 2/5
Varför fick Nordman den här rätt snygga popetnolåten? Det är för många ord på för kort tid för Hemlin, och han har på repen haft tydliga problem med texten. Förra gången tog Ödet duon till final. Nu bränner svenska folket deras chanser på bål innan man ens hinner säga häxa. Visst?
MrK: 1/5
Dels är jag galet trött på sådan här nordisk nittiotalsfolkmusikpop med mungiga och flöjt, dels så finns det få saker jag tycker är så dumt i en låt som en berättande påhittad sagotext, och slutligen så känns det som om vi här har ännu ett fall av felplacerad artist. Det är alldeles för många ord per sekund för Håkan Hemlin i refrängen och det hjälper inte hur många dansare de bränner upp på scen - det här är iskallt hos mig.

Aftonbladet: 1/5. " Nu är det åter igen dags för heterosexuell forna tidsmusik som äter vildsvin och dricke mjöd. I lågornas sken skändar musiksmak."
Expressen: 2/5 "Den här häxbrännarschlagern kommer att få Jan Guillou att fira med ett glas California Red, Pontare att tända en pipa präriegräs och landets alla barn att börja leka med tändstickor. I lågornas sken är en molotovcocktail av folkmusik, techno och pudelrefräng som fäster som napalm. Smaklös med effektiv."
GP: Till Globen. "Häxbål och medeltidsutstyrsel. Och så en låt som har samma snärt i refrängen som Vandraren en gång i tiden hade. Jag tror svenska folket har svårt att gå förbi det bär bidraget."
SvD: 3/6 "Folkrockversen är allt för anemisk, samtidigt finns det en fotbollskörkvalité i refrängen som ger ett hyggligt lyft. Men det räcker inte."
DN: 2/5 "Det dröjer ungefär en och en halv sekund innan Mats Westers nyckelharpa kommer in. Ungefär samtidigt börjar Håkan Hemlin sjunga en parodiskt ödesmättad, i sammanhanget ovanligt avancerad och narrativ, text om en häxprocess med sin något krystigt heasa röst."
City: 1/5 "Det är marschtakt, medeltidsromantisering och den här gången handlar texten om häxprocesserna. Om svenska folket skickar det här till Globen kommer vi att skämmas över vår nationella härkomst."
Sydöstran: 3/5 "Refrängen satte sig direkt i skallen. Kommer det inga svaga låtar i Karlskrona?"


6. Sibel "That Is Where I'll Go"
MrR: 4/5
Sköra Sibel sjunger fantastiskt bra i en ballad som är i Empty room-klass. Kameraarbetet påminner om Sarah Dawn Finers förra året och jag är övertygad om att den lilla stjärnan med den stora rösten kommer att gå vidare ikväll. Jag har dock en liten reservation och det är att där hade glimten i ögat så överdramatiserar Sibel och gör låten mer dramatisk än vad den egentligen är.

MrK: 4/5
Frågan är dessutom om inte Sibels otroligt välskrivna tårdrypare faktiskt till och med slår Sannas dito på fingrarna, även om Idoltjejen känns långt mycket svalare och totalupplevelsen så mycket mindre drabbande än när Bromöllatösen krossade allt motstånd i Västerås. Men räkna inte bort det här. Det kan bli riktigt, riktigt farligt. Med all rätt. För det är riktigt, riktigt bra.

Aftonbladet: 3/5. "Är en av förebilderna Celine Dion? Japp. Maraiah Carey? Absolut. Sibel skänker den bombastiska balladen en personlig och vacker skörhet. Men hennes röst riskerar att gå sönder i direktsändning. Pressen kan bli för stor."
Expressen: 3/5 "Ex-idolens röst är imponerandeoch låten andas så mycket nattradiokvalitet att Michael Boltons hår kommer att krulla sig."
GP: Utslagen. "Det här är en låt som kräver ett stort självförtroende, en fet röst och utsträckta armar mot publiken. Det har inte nervösa Sibel haft på repen."
SvD: 3/6 "Inte ens Celine Dion skulle kunna skaka liv i den här händelselösa balladen."
DN: 3/5 "'That is where I'll go' är tveklöst ett av tävlingens finaste bidrag, men låtens ganska ryckiga och omelodiösa form talar emot den."
City: 3/5 "En karaktärslös ballad som man inte får något grepp om. Låter som ett förvirrat medley av en bunt Celine Dion-låtar."
Sydöstran: 2/5 "Den forna Idolprofilen klämmer i en med stark ballad. Men i den här konkurrensen tror jag att den står sig slätt."


7. Fronda "Ingen Mår Så Bra Som Jag"
MrR: 2/5
En vass milkshake av ska/rap/klezmerrröj och pop är vad Fronda vispat ihop till sin schlagerdebut. Han serverar den dock inte speciellt charmigt utan tuggar bara på med sin roliga text om hur vardagen ser ut utan glimt i ögat. Och det kära vänner blir hans misstag.

MrK: 3/5
Den här blandningen av hiphop, klezmer och zigenarröj är allt det jag hade hoppats Andra Generationens kebabpizza skulle ha levererat. Om bara den lite introverta Fronda öppnar sina snygga ögon och ler lite mer i kameran (och minns hela den småsköna texten om att vardagen kan vara rätt skön) så är jag säker på att det kommer det rycka i kroppen på fler än mig.

Aftonbladet: 1/5. "Låten är bra i nio sekunder. Fronda joggar på stället och har operaerat fast sin vänsterhand nånstans nere vid grenen. Och han ser verkligen inte ut att må bra. Han verkar su och förbannad. Tja, vem fan blir glad av den här låten."
Expressen: 1/5 "Fronda kan vara festivalens suraste och stelaste artist genom tiderna, och då hjälper inte en refräng som påminner om Karlssons klister."
GP: Utslagen. "Förra veckan hoppade Frida till final med en liknande dagislåt. Och visst, refrängen från svenskrappande Mendez är både intensiv och tjatig tjatig tjatig. Men en gång till? Nä."
SvD: 2/6 "Sedan blir det dragspel, hiphop och något som jag tycker låter lite som turkisk folkmusik. ... Som det är nu känns hela numret bara lökigt."
DN: 1/5 "Den lilla chans 'Ingen mår så bra som jag' hade sänks slutligen av Frondas stela tvekan på scen. Det ser nästan ut som om han ångrar sin medverkan."
City: 2/5 "Eklektisk och fartfylld Balkanbit där dragspel möter rap. Handlar om att få ihop det så kallade livspusslet."
Sydöstran: 1/5 "Västeråsaren må vara sympatisk, men det hjälper inte. Här kommer deltävlingens jumbo. Det är jag beredd att sätta en peng på."


8. Charlotte Perrelli "Hero"
MrR: 5/5
Jag ska vara ärlig. Jag tyckte inte att den här enormt upphaussade låten var en vinnare när jag hörde den för första gången. Det var en bra låt som jag absolut ville höra igen. Nu när jag lyssnar till Hero för femtielfte gången så ÄLSKAR jag den. Charlotte sjunger sin supersköna Kalla nätter-kusin strålande. Hon glittrar som en hel discoboll och bjuder på treminuters schlagershow av hög klass.

MrK: 4/5
Med det sagt så är Hero ändå en av årets klart bästa låtar, en toppmodern discoschlager för 2010-talet där genierna Ljunggren och Kempe överträffat sig själva. Charlotte är ju dessutom en stensäker sångerska med star quality av Carola-mått, och synkrondansen och slutposen sitter som en smäck. Ändå känns en Globenplats långt ifrån självskriven när man ser det på scen.

Aftonbladet: 4/5. "Låten innehåller allt som krävs av en modern discoschlager år 2008. Vetenskapsmännen Bobby Ljunggren och Fredrik Kempe har klonat fram Hereo genom DNA från Kylie och Paparizou. Frågan är bara om publiken gillar numrets konstgjorda uutryck och stela koreografi."
Expressen: 4/5 "Jag är redan hopplöst förälskad i den här skitsnygganattklubbsandwichen fylld med blingade beats och lyxigaste tonartshöjningen sedan Björn och Benny uppfann discokulan."
GP: Till Andra Chansen. "Lasershow och specialsydd silverdress från designern Matilda Modig i Göteborg. Inget har lämnats åt slumpen när den gamla vinnaren är tillbaka. Till skillnad mot Carola så har Perrelli verkligen en bra låt. Ändå saknas nåt. I tv är nämligen inte numret lika snyggt som i arenan."
SvD: 5/6 " 'I'm a star, I'm a hero', Sjunger Perrelli övertygande och bakom henne dunkar fräsch danspop som får mig att tänka på Boney M:s allra mest glödheta stund, Ma Baker."
DN: 4/5 "Och vinnaren från 1999 har både låten och framträdandet för att leva upp till de högt ställda förväntningarna. Håller ett högt tempo genom hela refrängen, fram till den rasande tjusiga tonartshöjningen"
City: 4/5 "En riktig vinnarlåt som hör hemma i Globens toppstrid. Har en klassisk schlageruppbyggnad, men i moderniserad tappning."
Sydöstran: 4/5 "Upphaussad som få och jag ska villigt erkänna att jag har lagt in några hundralappar på Hovmantorps primadonna som slutsegrare - innan jag hörde låten. Efter att ha hört framförandet är jag inte lika säker."


Fotnot: Ni hitter alla de andra tidningarnas fullständiga betyg i deras respektive tidningar, och oftast finns de inte på nätet, utan det är bara att pallra sig iväg till närmsta kiosk! Våra betyg kan ni däremot läsa alldeles, alldeles gratis HÄR!

Rullbandet ratas!

I natt fattades ett viktigt beslut i Camp Charlotte. Rullbandet som hon traskar på stängs av och blir enbart en snygg catwalk. Era två schlagerprofiler jublar eftersom vi tyckt att rullbandet var knas från första stund... Nu blir det raka spåret mot Globen för Charlotte eftersom ett orosmment är borta och hon kan bara koncentrera sig på läcker dans och vass sång. Hurra!

Så här fel kan det väl inte bli imorgon?

Schlagerkortisar! Genrep Edition

♠♥ Enligt ryktet valde Niklas Strömstedt sitt bidrag (som kom absolute sist i alla publikundersökningar ikväll, och som delar schlagerprofilerna i två läger huruvida det är en flipp eller flopp) enligt devisen "vilken av låtarna på kommande skivan kan jag med att skala ned till tre minuter?".

♠♥ Schlagerprofilerna kan avslöja att Charlotte Perrellis klänning är så tajt att den är omöjlig att sitta i. Kollar ni noga på bilderna i Green Room imorgon kommer ni därför se att Hovmantorpstösen står upp, lite lätt lutad mot en vägg, hela omröstningen.

♠♥ Fejktävlingen på fredagens rep vanns av Sibel och Daniel Mitsogiannis. Men att förklara bort deras höga placering i publikundersökningarna med det faktumet vågar vi absolut inte göra efter förra veckans Fridaskräll. Frida sjöng också sist under fredagsrepen och många skyllde hennes höga publikrespons på just det. Tji fick de. Och vi.

♠♥ I första delfinalen var det Björkman. I andra Måns Zelmerlöw. Och i tredje Sarah Dawn Finer som läste upp ring-å-rösta-reglerna innan programmet. Morgondagens artist är hemlig, men studioman-Henke hintade om att det var någon som "svurit på att aldrig vara med i festivalen igen". Då vi sett Mats Carlsson-Pelli smyga omkring i kulisserna under repen så lägger vi vår röst på att det är Barbados/Alcazar/Live Forever-Magnus som rabblar siffror imorgon.

♠♥ Kvällens mest omtalade accessoar? Sibels gigantiska lösögonfransar! "Man kollar inte på annat hela första minuten" var en av kommentarerna...

♠♥ Vad gör Björn Gustavsson den här veckan då? Well, låt oss säga att han lider av sviterna från förra veckans kärleksförklaring och att det inbegriper en mobiltelefon och en flaska glögg...

♠♥ Kristian Luuks mellannummer består den här gången av en resa till Belgrad för att kolla in ESC-arenan - och helt oväntat ett lågmält, vackert (och helt seriöst) modernt dansnummer med en duktig koreograf. Riktigt häftigt! De ordinarie dansarna kör vidare på elementen-temat och plaskar runt rejält i vattnet.

♠♥ Håller resultatet av QX publikundersökning i sig, så blir det alltså Sibel som får möta E-type & Pudlarna i Kiruna, medan Daniel Mitsogiannis får ta sig an Andreas & Carola...

♠♥ Johan Fransson, Tim Larsson och Tobias Lundgren - grabbarna bakom Linda Bengtzings tävlingsbidrag, och hennes hit Alla Flickor - ligger inte på latsidan. Förutom att de skrivit låten som blir Lindas singeluppföljare till Hur Svårt Kan Det Va? så ryktas de också ligga bakom Sibels schlageruppföljarsingel OCH Charlotte Perrellis dito. Bra jobbat grabbar!

♠♥ Avslutningsvis: KUL att så många berättat vad de tycker om låtarna efter 60 sekundersklippen i inlägget en bit ned. Jätteskoj för oss att få höra! Fast innan ni stensågar våra omdömen (ni som valt att göra det) så kanske ni ska tänka lite, lite på att vi sett hur de framförs live i tre minutersversion. Inte för att det betyder att vi har rätt...men det är utifrån det vi skriver.

Glöm nu inte läsa våra betyg på QX.se när de dyker upp där om en stund!

Åååh...idag får vi se det med scenkläderna på...

1-0 till Linda

Vi letar efter allt som kan ge oss en hint om divakampen på lördag:
Idag insåg vi att Linda leder damtidningsronden. Bara så ni vet.

Årets hjälte?

Jag vägrar falla in i drevet och inleda det här med samma mening som alla andra gjort: "Så kom den då äntligen..." Zzzzzzzz.
SÅÅÅÅÅ bra är den inte.
Det är ändå "bara" en låt, så skruva ned era förväntningar lite, lite.
Så. Då kör vi på en rimligare nivå.
För den ÄR bra.
Helt klart ett av festivalens bästa bidrag i år. Kanske det bästa. Och absolut ett av de mest moderna (produktionen är fantastisk) och både Bobby Ljunggren och Fredrik Kempe har fått ur sig något av de bästa de gjort (vilket inte säger lite). Det låter dessutom inte som något annat i år - och det låter inte direkt som någon annan låt heller, vilket torde vara ett unikum i Melodifestivalen numera, utan det närmaste vi kan jämföra den med är Kalla Nätter.

...fast hur bra gick det för den i samma arena som vi sitter nu för två år sedan....

Men, men.
Nu är ju inte Charlotte Jessica Andersson.
Här är det inga vingliga stolar, inga osäkra blickar eller kort, korta byxdressar. Här är det istället en blingad mick, ett rullband, festivalens första lasershow sedan 85 och...well...kort, korta kjolar som gäller. Och om Jessica såg ut som en rädd hare så ser Charlotte ut som om den säkraste älgen i Hovmantorpsskogen äntrat scenen. Det osar självsäkerhet lång väg, tonartshöjningen är grym, den beryktade piskdansen sitter där den ska och i en rättvis värld kan Charlotte boka loge bredvid Sanna och BWO i Globen

*ett litet utrymme att ägna tre minuter åt att dyrka Bobby Ljunggren som skrivit alla tre de bidragen*

Samtidigt vill vi stoppa upp ett litet, litet varnande pekfinger. Det är en rätt cool och "hård" låt och scenshow. Med all rätt. Men då får man inte glömma att i år har folk röstat på glädje, värme och hjärta. Hittills.

Kanske betyder det ingenting. Kanske skrattar Linda hela vägen till Johanneshov på lördag.

Mår Fronda egentligen så bra som han säger?

Jag förstår inte varför alla skäller så mycket på den här låten (GP utnämnde den till årets sämsta låt tidigare idag och vår frenemy mumlar om att den här låten bara är lagd här för att Charlottes låt ska skina ännu mera). Jag tycker det är ganska skojig partysak som är klart bättre än Andra Generationens kebabpizza, men ändå lite, lite i samma genre.

Okej för att Frondas scenpersonlighet är mera anpassad till mörka hiphop-klubbar än Melodifestivalen (han blundar hela tiden och har lite svårt att titta...förlåt blunda...i rätt kamera - vilket är en skam för den som sett killens snygga ögon i QX schlagernummer...wow!) och nog för att budskapet i låttiteln kanske inte riktigt lyser omkring Sebastian (killen är nästan obeskrivligt introvert) - men jag håller ändå fast vid att det är kul partylåt.

Trots det - jag är inte dummare än att jag förstår att det här är chanslöst på lördag, och att det är här pappa fyller på groggen medan mamma hjälper mormor på toaletten innan Wizex-Charlotte ska komma upp på scen. Men jag tycker inte det är helt rättvist.

Är Sibel veckans Sanna?

Likheterna med tävlingen i Västerås är slående.
Vi har en klassisk schlagerikon som alla räknar med, vi har ett ganska jämnt startfält i övrigt - och så dyker det plötsligt upp en riktigt bra ballad med en säker sångerska som är helt ensam på scen och som ställer allt på huvudet.

Kanske.
Det kan hända.
Även om det är inte helt troligt.

Man ska ju nämligen minnas att Sibel inte är Sanna (folklighetens gudinna) - även om jag som absolut inte tillhörde "Team Sibel" under hennes Idol-tid blir glatt överraskad över hur bra hon är - och Sibel ser inte riktigt ut att trivas lika bra ensam på scen som Sanna gjorde.

Låten däremot är en praktfull nittiotalsballad med extra allt, och vi ska absolut inte räkna bort det här.

Det luktar nämligen lite skräll om det här - med reservation för att det kan vara vår frenemys sockerbulle som han glatt och frestande sitter och mumsar på i stolen bredvid.

Nordman tar (med) sig (någon) i brasan!

Alla som hört demon till den här låten nämner att exempelvis Sarek hade varit ett bättre alternativ som artistval här...och efter några första lyssningar är jag böjd att hålla med.

Inte för att jag har något större problem med Nordman (samtidigt som den här naturromantiska musikstilen känns väldigt nittiotal för mig) men det verkar som om Håkan Hemlin har lite problem med låten. Det känns nämligen som om det är alldeles, alldeles för många ord per sekund här.

Ni minns Ööööö-deeeeet-vaaaaaar-miiiiiin-väääääääg. Väldigt Nordman.
Här är det mera blablablablablablablablablabla - i lågornas skeeen! Inte så Nordman.

Den här berättande texten om tjejen som ska häxbrännas känns nämligen som om den försöker få med alla 400 sidorna av Guillous Häxornas Tid på tre minuter...

Med det sagt är det ändå en ganska effektiv poplåt med alla attribut en Nordmanlåt ska ha, ett tugnt driv och med ett riktigt kraftfull Wow-oh! i refrängen. Kan gå hur som helst. Men jag tror faktiskt på en plats utanför pallen just nu.

Fotnot: Det brinner i det här numret. Mycket. Inte helt oväntat. Och ja. En dansartjej illustrerar hela tiden den här historien och kliver upp på bålet på slutet.

En fin stund mellan låtskrivare och artist...

Daniel Mitsogiannis och Fredrik Kempe under repetitionerna.

Här eeeeeeeeee han!

Här är killen som sjunger "Här eeeeeee jag" så snyggt bakom Linda Bengtzing. Han heter Tobias Lundgren och har skrivit Hur svårt kan det va? tillsammans med Tim Larsson och Johan Fransson.

Se den! Hör den! Rör den! Hur bra kan det va?

MrR skakar av besvikelse efter första repet.
Inte på grund av låten.
Det här är en fantastisk Linda-schlager (jo, nog finns det ett sådant begrepp numera) med Mika-influerade verser - nu är jag snäll...det är årets mest självklara lån från Grace Kelly - med en riktigt tydlig stötrefräng: Se mig! Hör mig! Rör mig! Hur svårt kan det va?

Och absolut inte på grund av Linda. Vi älskar henne båda två, och numera är hon om möjligt en ännu bättre sångerska än i tidigare Melodifestivaler, och man märker direkt att det här är en rutinerad schlagerstjärna som intagit scenen när hon gör entré i Telenor Arena.

Nä, MrRs skakningar beror inte på låt eller artist - det beror bara på dansarna bakom fröken Bengtzing. Han avskyr nämligen street dance (eller "sådan där ryckig Bounce-dans" som han uttrycker det) hårt och innerligt.

Själv tycker jag faktiskt att det känns rätt uppfriskande att se lite nytt blod (hyfsat - jag tror en av killarna kan ha dansat bakom Regina Lund ifjol) bakom artisten och se dansare i tävlingen göra lite nya rörelser på Melodifestivalscenen än de vanliga schlagerviftningarna för en gångs skull. Och hallå - det är ju ändå Linda vi tittar mest på!

Nä, MrK trycker hårt på den gröna knappen för hela paketet (medan MrR toktrycker för allt utom dansen) och det här är årets första "riktiga schlager" i mångas öron, det vågar jag lova.
Kan fru Perelli kontra?

Fotnot: Under tredje repet halkar Linda på scenen och gör en praktvurpa. Allt gick bra, dock - och visst är det bättre att missarna kommer nu än i direktsändning (vilket brukar vara Lindas förbannelse om ni minns).

Come On, Come Pame! Pame!

Ryktet säger att om man slår upp orden "bögig discoschlager" i Svenska Akademins Ordlista så hittar man förmodligen ett litet ljudklipp från Pame där. Kempe och Wikström vet hur en slipsten ska dras, även om förra årets giganthit Cara Mia alltid kommer sväva som en liten elak ande över den här låten och ropa: "Du är inte jag! Du är inte jag!"

Tyvärr, hittar man strax under i ordboken en liten bild på samma nummer vid ordet "överkoreograferat"...

My god.
Vi har inte sett en sångare i Melodifestival skutta så frimodigt till sin låt sedan Sonja Aldén joggade bort Etymon på en annan scen för två år sedan. Man Meadows Fredrik Olofsson kunde gått hållt igen lite, lite och sparat på ett och annat danssteg för 'Mitso'. Nu blir jag svettig bara av att se killen.

Men, men. Även om Etymon inte slog igenom med dunder och brak så blev det ju ändå en dansgolvshit som fungerar än idag på schlagergolven. Den framtiden har även Pame. Lördagen känns däremot mera osäker.

Men Daniel Mitsogiannis sjunger bra. Riktigt bra på varenda rep. Och han strålar av självförtroende och glädje. Och sådant räcker långt i år har vi lärt oss.

Dagens ögongodis-deja-vu: Lars

Om jag bara kunde...

...gissa hur det här kommer gå.
Nåväl. Jag ber iallafall redan här i inledningen om ursäkt för mitt kassa referensutbud vad gäller modern tjejgruppscountry...but here we go:

Minns ni Dixie Chicks I'm Not Ready to Make Nice?
Ta bort den engagerande texten och det poppiga anslaget från den låten...och då är ni nästan i närheten av If I Could. Nästan.

Det här är mera lägereldsmys men med countryfioler och tjejstämsång...och någonstans i magen känner jag att det absolut finns en publik därute som bara suttit och väntat på den här typen av musik i festivalen.
Sedan är frågan om de röstar.
Den grupp av människor som jag lite slarvigt brukar kalla "P4-publiken" kan vara de som varit som mest oberäkneliga det här året, men Calaisa är ju tydligen stora där enligt undertecknads föräldrar.

MrR tycker det här är jättemysigt, och eftersom MrK är inne i någon form av DixieChicks-frenzy efter att ha sett dokumentären om de amerikanska countrybrudarna så håller han med till 100%.